Det var en gång ...

Det var en gång...

Så börjar ju de flesta skrönor och vad som faktiskt är sant vågar jag inte svära på, men det är så här jag minns det.

Det började ganska överraskande och hastigt hösten 1999, närmare bestämt den 19 oktober. Efter ett samtal från Tony blev det en första träff med Ludde och Sussi på fredagen som kändes helt rätt, sedan var jag redan måndagen därpå en del av Fredells.

Den goda magkänslan visade sig vara rätt redan från start. Det här var familjärt och väldigt trivsamt på så många plan. Även om det fanns mängder med oskrivna regler och annat som det tog flera år att förstå fullt ut. Det satt i vägarna som man sa.

Men jag tror att det var just den initiala positiva känslan jag aldrig riktig glömde. Och den höll mig kvar även när mitt förhållande till jobbet inte längre var okomplicerat.
Den första dagen började lite skakigt med att kontrollera en sändning från Isaksson/Habo, man skannade streckkoden och fick upp artikel nr på skärmen, med hjälp av den letade man upp artikeln på leverantörens följesedel. Kontrollerade att antal stämde och bockade för den raden.

Men det var ändå kollegorna som gjorde störst intryck,
Lasse allvetande, men alltid på språng och på väg någon annanstans.
Göran en riktigt skön och rolig kille.
Margareta som var godheten själv även om hon pratade lite för fort ibland, man vågar bara säga "Va" 2 gånger sen blir det pinsamt.
Mats, Lasses lillebror (Olle) trodde först att han var den äldre brodern, så det blev lite pinsamt.
Och så Pelle förstås, det visade sig att vi hade en hel del gemensamt, och att vi båda hade liknande rötter fast det skilde 3 år i ålder så därför hade våra vägar inte korsats tidigare.

Morgonfikat på gamla Fredells i kundrestaurangen medans varuhuset fortfarande låg i dvala och var nersläckt. Man tog gärna en tidigare buss för att inte missa den.
Kanske är det en efterkonstruktion men de fanns så otroligt många intressanta och speciella kollegor tyckte jag då iallafall.

Drive in, dit blev man tvungen att gå och lämna förbeställda kundordrar emellanåt, Anki röt och svor efter en så man blev sällan långvarig där inne, men det var en spännande miljö om än ohälsosamt sotig. Unga killar oftast med något stressat i blicken och betydligt äldre lite mer grymtande gubbar, men det hade någon sorts trygg charm ändå.

Transport  för att ta sig ditt man blev tvungen att korsa gatan. Oftast för att lämna något brådskande gods, men på transport skrek dom oftast efter en också, "Det va väl inte så jävla svårt eller?"
Själv förstod jag inte riktigt den jargongen nickade bara och löpte tillbaka med svansen mellan benen. Det tog något år innan insåg hur hatet mellan transport och lagret uppstod men det är gammalt nu.

Och i början av januari blev jag mer eller mindre förflyttad till den nya anläggningen i Sickla.
Som höll på att iordningställas inför flytten. Så otrolig stor anläggning och spännande med alla olika bitar som skulle på plats, man fick hugga i både här och där, Men man kände sig väldigt uppskattad så all övertid var mödan värd. Men det är en annan historia...











http://www.fredells.se/